Jag varnar känsliga läsare!



Idag gråt jag i skolan, och först ville jag bara dö pågrund av att folk såg mig. Men sen tänkte jag efter, klart som fan man får gråta om man lever som jag. Grova ätstörningar, tankar hela tiden och inget riktigt liv. Man lever ständigt efter vad andra säger. Och trotts att jag försöker, så blir jag inte frisk. Och jag har lärt mig att man blir aldrig frisk om man har anorexia. En gång anorexia, alltid anorexia. Det räcker med ett ord, det kan vara ett skämt. Men det skämtet kan bli min framtid. Ni förstår inte, helt ärligt så tror jag inte att ni förstår. Jag läser dagligen om 14 åriga tjejer som sitter och skriver på bilddagboken "att dom har det så jobbigt, dom har ätstörningar osv" och visst, en kris är en kris och ska inte jämföras. BUT! Ätstörningar får man inte för att man inte gillar skolmaten men äter hemma. Ätstörningar är inget som kommer för att man mår dåligt. Det är en tanke, ett extra jag. Det är en livstil, som andra dagen kan innebära ens död. Självklart har jag även en del fakta i huvudet, så tro inte att jag sitter här och skriver för att skriva. För 20 år sedan var det inte vanligt att folk fick anorexia, men då fick man heller inte den hjälpen som man behövde. Det var oftastäldre kvinnor/män som fick det pågrund av att dom 1. Började banta. 2. Tränade så dom glömde äta. 3. Ville vinna något, tränade men skippade maten. Men idag, då är det vanligare att flickor som inte ens kommit i tonåren börjar banta, och det går fortare för dom att hamna i en ätstörning. Men idag finns det hjälp att få, om man bara vill och ger sig tusan på det. Så vidare det inte gått alldeles för långt, som i mitt fall. Då räcker det inte med en kurator, en skolsköterska osv.. När man kommit så långt som jag har, då krävs det special hjälp. Och ibland hjälper inte ens BUP (Barn och ungdomspsyk) utan man måste ha mer hjälp. & det är klart jag vet att det kanske är en del av dessa tjejer som mår dåligt över sin vikt, och oftast finns det en bakgrund såsom familjebråk, om man är adopterad, meda (har en jäkla stor roll), om man blivit mobbad osv.. För mig så är det det första och det sista alternativet.

Och jag vet, till nästan 80 % att folk som läser denhär texten kommer att reagera "men så kan du ju inte skriva, du vet väl inte om jag eller den mår dåligt" och nej, du har rätt. Jag vet inte vilka som mår dåligt, men som jag sa innan så är inte ätstörningar något som man kan hitta på själv. Jag har det på papper, har du? Men för att minska risken för att bli påhoppad pågrund av att folk inte kan tygla sig själva, så säger jag härmed att nu pratar jag om hur JAG är, om hur JAG var och om hur JAG tänker.

Anorexia är självsvält, och bulimi är hetsätning. Jag har haft både för att göra den saken klar. Just nu lever jag med träningsbegär, anorexia och jag är oerhört rädd för fett. Något som jag döljer på vardagen, jag har lärt mig att hålla tyst istället för att skrika usch när det kommer en tjock person. (Nu behöver inte ni som väger 70 tro att jag tycker ni är tjocka och äcklas utav er, jag pratar rejäl övervikt). Jag är rädd för att visa att jag är sjuk, för utan att människor vet om det så drar dom sig undan ifrån mig. Dom vill helt enkelt inte vara med en person som är sjuk. Och det är anledningen till att jag aldrig blir frisk. Dom vill inte ha på sitt samvete att jag kanske går hem en fredag och inte äter under hela helgen. Dom vill kunna prata om dom senaste bantningspillren utan att jag tar illa upp och går hem och testar dom. Dom vill leva livet. Men tänk om, snälla ni. Jag ville och leva livet när jag började banta, såg det som en bra grej för att få kompisar. Men istället så drog sig alla undan och jag tänkte att, jaha duger jag inte än. Så jag bantade mer. Tillslut hamnade där jag är idag, men idag är det värre. Trotts att min vikt är lägre idag än vad den har varit sen innan jag gick i förskolan så kan jag prata om det. Visst, jag gråter och det är jobbigt. Men det är inte för att jag inte kan prata om anorexia, det är för att jag vet att folk drar sig undan, kollar konstigt och då slutar jag prata helt istället.

För två år sedan hade jag inte anorexia, då levde jag med bulimi. Jag spydde efter varenda måltid, och jag laxerade mig själv (som många vet). Men jag tror inte folk förstod att jag var sjuk. Dom trodde att jag testade nya saker bara, men att jag slösade 200 kronor i veckan på tabletter visste ingen om. Och köpte jag inte själv så bad jag någon annan att göra det. För att inte folk på apoteket skulle misstänka något. Och vart står jag idag? Jag har en förstörd tarm och kan inte göra vad jag behöver på toa utan att det gör ont. För det drabbar hela magen. Jag har mens, men den är långt ifrån regelbunden och jämn. Ibland kan det komma jättemycket, och ibland kommer den inte alls. Och jag vet inte om jag kan få barn när jag blir äldre. Mina bröst är helt försvunna, nu har dom visserligen växt sen jag fick hjälp men 17 år med a-kupa? Hur tror ni det känns?

Jag skämms när jag läser på hemsidor där folk uppmanar andra att banta, där dom inte tänker på (det finns en hel del bloggar som är jäkligt duktiga) för man kan inte skriva "det är fult när låren går ihop" eller "man ska inte posa med armarna om dom hänger" för även om man gör det för att provocera så tar 50 % illa upp och tänker att dom måste gå ner i vikt, och 50 % blir förbannade och säger emot. Men dessa som tar åt sig då, och mår dåligt? Det är ytterligare fler, och med fler personer som faller får man mindre hjälp. Det innebär att snart kommer alla att vara size 0 och ingen kommer att få hjälp. Sen kommer det bli en tävling om vem som kommer vara sjukast, för sjukast får hjälp. Tillslut dör vi. Vi faller som flugor.

Dethär blev en lång text. Och för att folk ens ska orka läsa så tänkte jag avrunda. Men tro inte att jag är klar, det finns så mycket som jag igentligen kan skriva. Jag kan hålla på i dagar och nätter, men jag vet att folk har sin egna uppfattning och tänker "jag blir inte/är inte sjuk." Så sa jag också, tills idag.

Det var på svenska lektionen när vi läste om anorexia, då jag kände att gränsen hade vi gått över för länge sedan. Jag kunde inte hålla in tårarna och jag fick gå in i ett annat rum och prata med världens underbaraste lärare. Det är inte hennes fel att jag är sjuk, och det är inte hennes fel att jag började gråta. För hon visste inte att jag är sjuk, hon vet inte om hur jag mår igentligen eftersom jag har ett jäkla poker face. Men efter lektionen fick jag höra om att två tjejer i klassen hade hånat folk med anorexia. Och det är sånna personer som jag vill sätta mig ner med, prata med, berätta hur jag mår. På ett sätt hatar jag dom, dom är idioter. Men på ett annat sätt så tycker jag synd om dom, snart vuxna människor som pratar om en sådan allvarlig sak och inte vet ett dugg vad dom pratar om. Dethär är inget man ska skämta om, för man vet inte vilka som har det. På en del syns det, på andra inte. Och det spelar ingen roll om det syns, har man det så har man det.